En gemensam orsak

Det är slående hur fort allt förändrats. Fiskbestånd som för 40 år sedan ansågs som outtömliga är idag akut hotade. Och ingen vet vad det beror på. Gissningar finns naturligtvis, både av mer specifikt slag som att det skulle bero på överfiske, miljögifter, vandringshinder, förstörda lekbottnar och predation från säl och skarv, eller orsakats av mer storskaliga förändringar, som övergödning, global uppvärmning, uteblivna saltvatteninflöden eller förändrade havsströmmar.

Men det är mycket av det som inte stämmer. Ta Egentliga Östersjön som exempel. Första tecknen på att något förändrats kom vid mitten av 60-talet då ålfångsterna började minska. Det var före övergödningens tid, då saltvattensinflödena kom regelbundet och vi knappast hade hört talas om klimatförändringar och överfiske. Och utsläpp av miljögifter kan det inte vara. Där går utvecklingen helt i otakt. Fiskproblemen tilltar samtidigt som de antropogena miljögifterna försvinner. En viktig fråga är naturligtvis om det är en slump att allt kommer så samlat. Kan det trots att problembilden är splittrad finnas en gemensam grundorsak? Kunde man då lösa ett av fiskproblemen skulle man förstå dem alla!

I det perspektivet är ingen fiskart viktigare än någon annan. Det har varit en utgångspunkt i vårt arbete. En annan har varit att grunden till problemen ska sökas på land. Annars blir det svårt att förklara att havslevande fiskar såväl som fisk i inlandsvatten har drabbats. Den kanske största miljöförändringen under senaste 50 åren har kommit som en följd av samhällets och industrins närmast omättliga behov av skogsråvara. Skogsbruket och skogarna har helt förändrats, avverkningstakten ökar ständigt och vi har fått en högavkastande, snabbväxande, industrianpassad skog. Kan det ha påverkat fisket?

Tanken väcktes av att de första störningarna på fiskbestånden kommer under 60- och 70-talet då avvecklingen av flottningsverksamheten pågår som bäst. Den startade i liten skala men fick så småningom en närmast gigantisk omfattning, framför allt i de mellersta och norra delarna av landet. Från sent 1800-tal och fram till början av 1960-talet så flottade man årligen mer än 10 miljoner kubikmeter timmer och massaved.(Se Figur 1). Till det kom buntflottning i havet, omfattande sjölagring av timmer, och dessutom hela den finska flottningen. I slutet av 50-talet, efter mer än 150 års verksamhet, avvecklades verksamheten i rask takt och flottlederna övergavs till förmån för lastbils- och järnvägstransporter. 1983 hade all verksamhet upphört i Norrland, och definitiv punkt sattes 1991 då flottningen upphörde på Klarälven. Det var samma år som i Finland, även om också där det mesta av verksamheten hade upphört tidigare.

Figur 1. Flottning i Sverige mellan 1850 och 1980

Flottningen är inte bara förknippad med arbetstillfällen i glesbyggd och ekonomisk tillväxt utan också med stora miljöskador. Framför allt kom flottledsrensningarna att brutalt och oåterkalleligt förändra vattenlandskapet inom stora områden. Allt som hindrade timrets väg sprängdes eller schaktas bort, nya vattenvägar skapades, forsar och forsnackar försvann, och strandzoner rensades. Många drog säkert en lättnadens suck när epoken var över. Men hur avigt det än kan låta så börjar pärlbandet av fiskproblem när flottningen upphör. Här följer några exempel.

 

Previous page: Bakgrund
Next page: Fiske och flottning