Fiske och flottning

De timmermassor som fanns i vattendrag och sjöar under flottningstiden försvårade naturligtvis fisket. Sjunktimmer liksom barkbankar på lekbottnar gjorde inte saken bättre. Förväntningarna var därför höga på att det skulle bli bättre när flottningen upphörde. Att det inte blev så förstår man när man läser vad Ingemar Näslund skriver i boken Flottning – vattendragen, arbetet, berättelserna:

Även om vi ovan konstaterat att flottningen som helhet var negativ för harr- och öringsbestånden, så är den allmänna uppfattningen, såväl längs Ammerån som i Norrland i övrigt, att fisket var betydligt bättre så länge flottningen pågick. Man bedömer alltså att fisket har försämrats från och med nedläggningen av flottningen under 1960- och 70-talen

Flottning och flodnejonöga

Larmrapporterna är många om att bestånden av flodnejonöga gått tillbaka men det finns få konkreta exempel som beskriver utvecklingen. Dalälven och Ljungan utgör undantag. Figur 1 visar årsvikterna av nejonögon som vandrat upp i Fiskeriverkets ålyngelfälla i Älvkarleby mellan 1956-2001. Fångstvikterna varierade kraftigt under 50- och 60-talet. Toppår som 1956 och 1961 följdes av magra år med blygsamma fångster. Så såg mönstret ut fram till början av 70-talet då uppvandringen oförklarligt upphörde. 1973 fastnade 392 nejonögon i fällan. Sedan finns bara två noteringar, från 1980 och 1984, då 4 respektive 80 fiskar registrerades. Den enda rimliga förklarning vi kan se till att uppvandringen upphörde är att flottningen i älven avslutades 1970. Man brukar skylla på vandringshinder, men det passar inte här eftersom det stora vandringshindret, Älvkarleby kraftverk, varit i drift sedan 1915.

Figur 1. Fångstvikter av flodnejonöga i Fiskeriverkets ålyngelledare i Dalälven

Statistiken från Ljungan är baserad på fångster till försäljning. Utvecklingen påminner om den i Dalälven. I slutet av 50-talet och början av 60-talet var fångsterna höga. Försäljningen åren 1959, 1962 och 1963 uppgick till 2010, 1770 respektive 1700 kg, men därefter har försäljningsvikterna bara något enstaka år överstigit 100 kg. Inte heller här kan kraftverk eller andra vandringshinder vara orsaken. Flottningen, som upphörde 1968, är en mer trolig kandidat.

Flottning och ål

Under en 15-årsperiod, från mitten av 60-talet fram till början av 80-talet, minskade fångsterna av lekvandrande blankål dramatiskt i Östersjön. Det har förklarats med överfiske, vandringshinder, försämrade uppväxtområden, miljögifter etc. Skogen och skogsbruket omnämns aldrig men som figur 2 visar följer fångstminskningen exakt flottningens utveckling. Tydligare tecken på orsak och verkan går knappast att få. Ålfångsterna förblev låga under 80- och 90-talet. Därefter har beståndet försvagats ytterligare trots att det gjorts omfattande stödutsättning av ålyngel. Läget är idag mycket allvarligt och risken finns att ålen helt ska försvinna från våra vatten.

Figur 2: Flottningsvolymer i Sverige och den svenska ålfångsten i Östersjön

Det var inte bara blankål som påverkades negativt av att flottningen upphörde. Figur 3 visar årsvikten av gulål i Fiskeriverkets ålyngelfälla i Älvkarleby. Precis som för blankål så sjunker fångsten från mitten av 60-talet och fram till början av 80-talet, och det finns en tydlig koppling till flottningen. Eftersom Älvkarleby ligger nära kusten kan man anta att fisken bara varit en kortare tid i älven och att det är miljön i havet som har styrt utvecklingen.

Figur 3. Flottningsvolymer i Sverige och gulål i Fiskeriverkets ålyngelledare i Dalälven

Fångstminskningen för blankål och gulål kan inte skyllas på att glasålsinvandringen hade minskat. Det är en senare historia (Figur 4). Däremot finns det naturligtvis ett omvänt samband, att glasålsinvandringen minskar om färre blankålar återvänder till Sargassohavet för att leka.

Figur 4. Ålinvandringen till Europa under perioden 1950-2002
Diagrammet visar den dramatiskt minskande ålinvandringen från en rad europeiska och svenska mätstationer. Den bredare linjen visar ett geometriskt genomsnitt av mätvärdena. Observera vänsterskalans gradering. Index 100 är genomsnittet av ålinvandringen år 1979-1994. (Källa: Den gåtfulla ålen. Fakta 2004:18, Fiskeriverket)