Flodnejonöga

Flodnejonögat lever första halvan av livet som larv nedgrävd i botten på ett vattendrag och andra halvan som frilevande fisk (eller rundmun) i hav, sjöar och vattendrag. Den har alltså ett larvstadium, ett omvandlingsstadium och ett vuxenstadium. När lektiden kommer så vandrar flodnejonögat upp från havet/sjön under hösten och leker sedan på våren i något strömdrag med grus- och stenbottnar. Ingen föda intas och den dör efter leken.
När larverna kläckts driver de med strömmen till något lugnvatten med lämpligt bottensubstrat där de gräver ner sig och under 3-5 år lever på detritus (partiklar i vattnet från sönderfallande växter och djur). Då först, när de blivit 8–12 cm långa, omvandlas de till vuxna flodnejonögon och vandrar ut i havet/sjön. De livnär sig på fiskrom, bottendjur och småfisk men kan även parasitera på andra fiskar. Efter 2–3 år är det dags för lekvandring och cirkeln sluts.

Flodnejonögon hittar vi längs hela svenska kusten samt i Mälaren, Vänern och Vättern, men störst är förekomsten i Bottniska viken (1, 2). Flodnejonögat anses av många som en läckerhet och har tidigare fångats i stora mängder under lekvandringen på höstarna. Men de senaste 30-40 åren har arten minskat dramatiskt och flodnejonögat finns sedan 2005 med i den svenska rödlistan över hotade och missgynnade arter (1, 2). Fortfarande finns det dock vattendrag med livskraftiga bestånd, som Gnarpsån i Hälsingland och Kalixälven, Rickleån och Öreälven längre upp längs norrlandskusten, men på de flesta ställen är bestånden endast en bråkdel mot vad de varit tidigare (3).

Beståndsminskningen är lite dokumenterad. Så vitt vi vet är det bara i Dalälven, Ljungan och Ångermanälven som det finns statistik som sträcker sig bakåt ända till 50-talet. Förslagen kring varför flodnejonögat försvunnit eller gått starkt tillbaka är många. Vanligast är att kraftverksdammar, regleringsdammar, vägtrummor, o.d. hindrar lekvandringen, att muddring, kanaliseringar och utdikningar har förstört fiskens uppväxtområden, och att övergödning, försurning och miljögifter har undergrävt flodnejonögats livsmiljöer (1-3). Allvarligast ser man på vandringshinder. I och med att de större norrlandsälvarna byggdes ut (mellan 1955–1982) försvann stora arealer lek- och uppväxtområden. Det innebar en kraftig försvagning av populationen ända fram till slutet av 1980-talet varefter en stabilisering på en betydligt lägre nivå än tidigare började göra sig märkbar, skriver Artdatabanken på sitt faktablad om flodnejonögat (2). Utbyggnaden av vattenkraft och dammar anges t o m som främsta skälet till att flodnejonögat minskat i Mälaren med tillflöden (4).

Skogochfisk:

De som anser att vandringshinder är främsta orsaken till att flodnejonögat gått starkt tillbaka måste ha missat informationen från Dalälven och Ljungan. I Dalälven, det kanske mest omtalade fångstvattnet för flodnejonöga i Sverige, tar lekvandringen stopp vid Älvkarleby kraftverk en knapp mil från kusten. Så har det varit sedan kraftverket togs i drift 1915. Några flodnejonögon kan kanske ta sig längre upp i älven via laxtrappan eller ålyngelledaren, men den stora majoriteten måste sannolikt leka nedströms kraftverket. De flodnejonögon som vandrar upp i ålyngelledaren räknas och vägs (5,6).

Från den statistik som sammanställts (Tabell 1) kan man se att fångstvikterna har varierat kraftigt. Vissa år vägde man in mer än ett ton flodnejonögon och andra år bara något enstaka kilo. Så såg det ut fram till 1974 då i praktiken all uppvandring upphörde. Ingen av de orsaker som anges ovan duger som förklaring till det som hände. Statistiken från Ljungan och Ångermanälven bygger på flodnejonögon som fångats och sålts (Tabell 1). I båda fallen finns det uppgiftsluckor som gör att statistiken förlorar i kvalitet. Siffrorna från Ljungan visar ändå tydligt på en fångstminskning i två steg. Första kommer i mitten av 60-talet, och det andra steget runt 1980. Andra steget kan möjligen ha att göra med att Viforsens kraftverk stod klart 1982, men dessförinnan hade lekvandringen slutat vid Skallböle kraftverk som invigdes redan 1950, långt innan fångsterna minskade. Erik Sjölander skriver i sin översikt om flodnejonögat (6):

I Ljungan skedde nedgången under början-mitten av 1960-talet, trots att samma personer fiskade med samma metoder på samma platser som tidigare.

Han ger också en målande bild av det överflöd som fanns tidigare:

I Ljungan beskrivs att under perioder med stor tillgång på flodnejonöga (före mitten av 1960-talet) var alla 10-12 stockarna fulla med 15 kg per stock och natt. Stockarna var så fulla att något eller några kg nejonöga per stock dött under natten.

I Dalälven och Ljungan finns det en tydlig koppling mellan flodnejonögat och timmerflottningen. (Åren då flottningen upphör finns markerade i Tabell 1). För Dalälven är sambandet knivskarpt - när man slutar flotta så upphör strax därpå uppvandringen av flodnejonöga till ålyngelfällan. Flodnejonögat försvann inte helt från älven, bara nästan. Enligt Arbetarbladet 2008-09-23 fångade Fiskeriverket 4000 flodnejonögon i forskningssyfte 2007. Det ska jämföras med att man när fisket var som bäst kunde få 1 000 flodnejonögon i en tina på en timme. I Ljungan är bilden inte lika tydlig som i Dalälven. Fisket ”tvärdog” inte, men att det försämras när flottningen avslutades råder det ingen tvekan om. I Ångermanälven slutade man flotta 1983. Om det fick några konsekvenser för fisket vet vi inte eftersom fångstuppgifter för perioden 1982-1994 saknas. Man kan ändå notera att det till skillnad mot Dalälven och Ljungan inte skedde någon påtaglig försämring under 60- och 70-talet. Det är helt i enlighet med vår teori eftersom flottningen då pågick. Att statistiken upphörde kan möjligtvis bero på att fisket försämrades, även om en försäljning om 230 kg registrerades 1995.

Vi vet inte vad det är som gör att flodnejonögat är så starkt beroende av ved eller vedsubstanser, men gissningsvis är ved/vedsubstanserna viktiga i någon utvecklingsfas, eller vid övergången mellan två utvecklingsfaser, under larvstadiet i älven. Det kan inte vara under uppväxttiden i havet för då skulle alla bestånd av flodnejonöga i Bottniska viken drabbas på ungefär samma sätt och vid samma tid. Att flodnejonögat minskat i vatten som inte berörts av flottning, exempelvis i Mälaren, gissar vi beror på att utflödet av vedsubstanser från avrinningsområdena generellt har minskat i takt med att skogsbruket har expanderat.

Tabell 1. Fångststatistik flodnejonögon 1956-1981. Källa: E Sjölander, Fisk o vattenvård i Norrland AB (5)

*Flottningsverksamheten avslutas

**Viforsens kraftverk togs i drift

Källor:

(1) Flodnejonögats utbredning, biologi/ekologi, och hot och åtgärder. T Soler, J E Nathanson, Fiskeriverket.

(2) Lampetra fluviatilis – Flodnejonöga. ArtDatabanken. http://www.artdata.slu.se/rodlista/Faktablad/lamp_flu.PDF

(3) Fiske och fångster av flodnejonöga. Undersökning 2002-2003 (2006). T Soler och J E Nathanson, Fiskeriverket.

(4) Inventering av flodnejonöga – ett länsövergripande samverkansprojekt i Mälarmynnande vattendrag. Linda Östlund. Länstyrelsen i Västmanlands län. Rapport 2008.

(5) Flodnejonöga i Dalälven. Fiskeriverket. http://www.fiskeriverket.se/sidorutanformenyn/allaprojekt/kust/flodnejonogaidalalven.4.1e7cbf241100bb6ff0b80001278.html

(6) Flodnejonöga - Lampetra fluviatilis, Linnaeus 1758. E Sjölander, Fisk o vattenvård i Norrland AB.

 

 

Tillbaka till Fakta

 

 

 

Previous page: Lax
Next page: Torsk