"I fem studerade vattendrag var återvandringen 2006 endast 25-35 procent av vad som vandrat upp som mest tidigare. Detta är svårförklarligt, eftersom fisket minskat i Östersjön."

- Fiskbestånd och miljö i hav och sötvatten

Lax

Problembeskrivning:

Ett stort hot mot laxbestånden i Östersjön kommer från reproduktionssjukdomen M74. M står för miljöbetingad och 74 för att den uppmärksammades första gången 1974 (i Bergeforsens laxodling i Indalsälven). Sjukdomen har påvisats i alla laxbestånd i Östersjön med undantag för lax från vattendrag i Lettland och Polen. Laxyngel som drabbas dör 3-5 dagar efter att de första symtomen dykt upp. Simbeteendet blir stört, huden mörkfärgad och gulesäcken får en vit fällning. Fenomenet orsakas av att honan har brist på tiamin (vitamin B1) och att bristen förs vidare till ägg och yngel. Utbrotten har varierat kraftigt i intensitet under årens lopp. Värst var situationen under 1990-talet då upp mot 90 procent av avelslaxarna var drabbade. Angreppen klingade sedan av men ökade åter förra året. Tabell 1 visar M74-dödligheten i de norrländska älvarna under 2000-talet. Där framgår hur dödligheten i M74 kan variera i styrka från år till år och mellan olika älvar. Det har tolkats som att tiamininnehållet hos avelslaxen ligger på gränsen till vad som krävs för lyckad reproduktion. I kompensationsodlingarna kan angreppen av M74 motverkas genom att tiamin injiceras i laxhonan, eller att ägg eller yngel behandlas med en tiaminlösning. Det låter sig naturligtvis inte göras med vild lax.

Tabell 1. Andelen (%) laxhonor med M74 i kompensationsodlingar under perioden 2000-2006.

Källa: Fiskeriverket 2005 och 2006

 

Ett annat problem som uppdagats rätt nyligen är att den odlade laxen bara tycks försvinna. Den varken fångas eller återvandrar. ”Den dör, den odlade laxen”, säger fiskaren Lennart Sundström från Luleå i DN 2006-08-01. Han fiskar i närheten av Luleälven och fångsten 2006 var bara en tredjedel av fångsten året innan. I Älvkarleby, där antalet laxar som återvänt för att leka gått ner under flera år, befarar man att laxen helt ska försvinna. Nedgången för odlad lax tycks gälla för hela Östersjöområdet. Under 1980-talet var återfångsten 5-10 procent. Idag är den ca 1 procent. Med tanke på hur mycket fisk som sätts ut borde 70 procent av laxen i Östersjön ha sitt ursprung i fiskodlingar. I stället visar finska undersökningar att 70 procent är vildlax. Minskningen kan inte förklaras med att fisket ökat. Det kan man se av beståndsutvecklingen för vild lax där smoltproduktion och återvandring ökat sedan början av 1990-talet, framför allt i de oreglerade Kalixälven, Torne älv och Ume/Vindelälven. Ökningarna beror på strängare fiskerestriktioner i Egentliga Östersjön och längs Bottenhavs- och Bottenvikskusterna, och på att dödligheten i M74 minskat. För vildlaxen i de mindre vattendragen har utvecklingen inte varit lika gynnsam. I Mörrumsån har t.o.m. återvandringen av vildlax minskat trots god smoltutvandring, och liknande utvecklingstendenser finns även i andra vildlaxälvar.

För atlantlaxen i Skagerak och Kattegatt, och lax i Vänern och Vättern har M74 aldrig varit något bekymmer. Det betyder inte att det saknas problem. Fångsterna längs Västkusten har minskat kraftigt under senare år, från 9 ton i havet och 24 ton i vattendragen 2001, till 3,4 respektive 12,9 ton 2004. Dagens laxar är också små och magra. Laxfisket har minskat i hela Nordostatlanten och man har under senare år noterat onormalt hög dödlighet av laxsmolt. Laxfångsterna i Vänern har också minskat kraftigt. Från 2002 till 2003 minskade fångsterna från 49 ton till 22 ton. Orsaken är oklar. Fisket är helt riktat mot odlad fisk även om det finns en liten naturlig reproduktion av lax i Klarälven och i Gullspångsälven. I Vättern baseras fisket på odlad Gullspångslax. År 2000 fångades åtta ton i yrkesfisket. För 2003 och 2004 sjönk fångsterna till fyra ton till följd av minskat fiske i kombination med minskade utsättningar och sämre utsättningsresultat. Under sista året har uppgifter förekommit att utsättningen av laxsmolt i Vättern ska upphöra med omtanke om rödingsbeståndet som under lång tid stadigt minskat. Tillbakagången misstänks vara kopplad till laxutsättningen.<

Reproduktionsstörning av samma typ som M74 finns också i Great Lakes och New York Finger Lakes i Nordamerika. Sjukdomen kallas EMS (Early Mortality Syndrome) i Great Lakes och Cayuga Syndrome i New York Finger Lakes. En lång rad laxfiskar, inklusive atlantlax (Salmo salar) har drabbats. Allt tyder på att EMS, Cayuga Syndrome och M74 är samma fenomen. EMS uppdagades 1969 men långt dessförinnan fanns stora problem med laxfiskbestånden i Great Lakes. Redan på 1950-talet hade den viktiga canadarödingen (Salvelinus namaycush) försvunnit från hela Great Lakes utom från Lake Superior, där det återstod en svag spillra. Överfiske i kombination med angrepp från havsnejonögon (Petromyzon marinus) ses som de viktigaste faktorerna bakom försvinnandet. I mer än 40 år har man arbetat med att restaurera beståndet för att få tillbaka en naturlig reproduktion av canadaröding i hela sjösystemet. Det har skett bl.a. genom att fisket begränsats och att beståndet av havsnejonögon tryckts tillbaka genom kemisk bekämpning av dess larver i lekvattendragen. Arbetet har nått framgång i Lake Superior och i viss mån i Georgian Bay i norra delen av Lake Huron men i övrigt har resultaten varit blygsamma.

Teorier om orsak:

Orsaken till dödligheten i M74 har ännu inte fått någon förklaring annat än att drabbade honor och yngel har brist på tiamin. Hanarnas tiaminstatus är av underordnad betydelse. Tiaminbristen tros bero på att skarpsill och strömming, det som laxen äter i havet, antingen har för lite tiamin eller för mycket av enzymet tiaminas, som kan bryta ner tiamin. Normalt sägs tiaminas vara inaktivt i det levande djuret men studier har visat att strömming innehåller både aktivt och inaktivt tiaminas och att förhållandet mellan de båda formerna varierar inom beståndet. På 1990-talet ansåg många att det fanns en koppling mellan M74 och skarpsill eftersom dödligheten i M74 ökade i takt med att skarpsillsbeståndet växte. Den hypotesen har ifrågasatts efter att M74 i början av 2000-talet minskade kraftigt samtidigt som skarpsillsbeståndet var starkt. Att laxen från Lettland, som sannolikt till största delen lever på skarpsill, inte drabbas av M74 talar också mot ”skarpsillshypotesen”. I stället har blickarna riktats mot strömming som en möjlig orsak till M74. Strömming anses vara magrare och tiaminfattigare än skarpsill och ha högre tiaminasaktivitet. Teorin går ut på att lax som lever på skarpsill i södra Östersjön klara sig bättre mot M74 än den lax som födovandrar i norra delen av Egentliga Östersjön eller i Bottniska viken, där födan huvudsakligen består av strömming. Andra tankar kring M74 går ut på att storskaliga förändringar i Östersjöns näringsväv, som övergödning, algblomning, minskning i mängden kiselalger och utsläpp av miljögifter, lett till att näringskvalitén hos bytesfisken minskat. Även miljögifter har varit aktuella. Främst är det kända substanser som PCB, DDT och dioxin som studerats, men det har också spekulerats kring att naturligt producerade substanser skulle kunna ha giftverkan. Att laxhonor har brist på antioxidanter som det röda färgämnet astaxantin och fleromättade fettsyror, har också anförts som möjlig orsak.

När det gäller problemet med att liten andel av de odlade laxungarna kommer tillbaka för att leka och att återfångsten av odlad lax är låg, så finns det flera förslag till förklaringar. En är att kvaliteten på den odlade fisken har försämrats. Laxynglen får en mer näringsrik föda nu än tidigare och är för stora när de släpps ut. Smolten är inte lika vandringsbenägen som tidigare. Andra hypoteser är att ynglen får fenskador under odlingen och att fisken fått en längre tillväxtperiod på grund av att höstarna varit långa och varma de senaste åren. Den svaga återvandringen av vildlax i Mörrumsån kan bero på att laxyngel fångas av skarv och att de försvinner som bifångst vid foderfisket i Östersjön.

Fångstminskning av lax och försämrad överlevnad av laxsmolt i Nordostatlanten kan bero på ökad predation och på att vattnet blivit kallare. Det senare skulle bero på att den globala uppvärmningen har ökat avsmältningen av isarna på Grönland vilket i sin tur bromsat Golfströmmen. Virus och bakteriesmitta orsakade av rymlingar från laxodlingar, och bifångster av lax vid sill- och makrilltrålning nämns också som möjliga orsaker till det försämrade fisket.

De M74-besläktade sjukdomarna EMS och Cayuga Syndrome hos laxfiskarna i Great Lakes och i New York Finger Lakes anses också vara kopplade till bytesfiskens innehåll av tiamin och tiaminas, med tyngdpunkten på den senare. Framför allt ser man ett starkt samband mellan reproduktionssjukdomarna och alosasill (Alosa pseudoharengus), en bytesfisk som normalt lever i havet men som vandrat upp i sötvattensystemen och delvis konkurrerat ut de ursprungliga bytesfiskarna. Alosasill har hög tiaminasaktivitet. I sjöar där alosasill dominerar bland bytesfisken är dödligheten hos laxfiskarnas yngel stor. Lake Superior, den största av Great Lakes, avviker från de andra sjöarna genom att ha en fungerande naturliga reproduktion av laxfiskar. Det är också den enda av sjöarna där alosasill inte konkurrerat ut de ursprungliga bytesfiskarna. Det har förklarats med att vattnet i Lake Superior är för klart och kallt för att passa alosasillen.

Skogaspekt:

Man antar att M74 inte fanns före 1974, åtminstone uppmärksammades inte sjukdomen dessförinnan. För åren 1974-1984 finns M74-statistik bara från Indalsälven. Från 1985 tillkommer data från Ume/Vindelälven, Dalälven och Mörrumsån, och från 1991 från övriga kompensationsodlingar i Sverige. År 1997 upphörde kompensationsodlingen av lax i Mörrumsån. Eftersom tiaminas anses ha en central roll i utvecklingen av M74, kan man tänka sig att enzymaktiviteten ökade hos bytesfisken i Östersjön i början av 1970-talet. Ett stöd för den tanken är att de första tecknen på förändringar i ekosystemet i Egentliga Östersjön kommer då. Strömmingen blir mindre och magrare och fångsterna av gädda och abborre minskar vid Gotland. Inget tyder på att den utvecklingen gjort halt eller fluktuerat under de år som gått. Helt programenligt växte M74-problemen för laxen i Indalsälven åren efter 1974, ända fram till 1980. Då försvann sjukdomen oväntat för att åter dyka upp några år senare. Det här märkliga mönstret återkommer i statistiken. Sjukdomen går ibland kraftigt tillbaka för att något år senare nästan utplåna en hel laxkull.

Är M74 alls kopplad till miljöförändringen i havet? Sjukdomen varierar även mellan olika laxstammar. I figur 1, som visar frekvensen i Indalsälven och Ume/Vindelälven mellan 1985-2006, kan man se att risken för M74 generellt var högre under 1990-talet än under 1980-talet och 2000-talet. Likaså framgår att lax i Ume/Vindelälven alltid drabbats hårdare än lax i Indalsälven, med undantag för de två sista åren. Resultatet blir lika negativt för Ume/Vindelälvens del om jämförelsen görs med den närliggande Skellefte älv. Även i Finland har man observerat älvspecifika skillnader i M74. Så har lax i Kymijoki drabbats i mindre utsträckning än lax i Simojoki och Torneälven. Figur 2 ger en annan tidsbild av M74. Den visar att M74-frekvensen för lax i Mörrumsån var hög även under 1980-talet, nästan lika hög som under första halvan av1990-talet. Tids- och älvvariationerna är svåra att förklara med att tiaminasaktiviteten hos bytesfisken varierat eller att laxstammarna skulle ha haft skilda tillväxtområden i Östersjön. Speciellt märkligt blir det när man vet att lax från lettiska laxvatten helt förskonats från M74. Hittills har det setts som självklart att M74 beror på faktorer i havet men statistiken talar snarare för att uppväxtmiljön för laxungarna avgör om den laxsmolt som lämnar älven ska återvända efter något års tillväxt i havet med tiaminbrist. I det perspektivet skulle smolt från Ume/Vindelälven ha varit sämre rustade mot M74 än smolt från Indalsälven eller Skellefte älv, och de lettiska vattendragen är bäst av alla eftersom smolt därifrån har ett fullgott skydd mot sjukdomen.

Figur 1. M74-dödligheten (%) för lax i odlingar i Indalsälven och i Ume/Vindelälven under perioden

1985-2006.

Källor: ICES WGBAST 2006, Fiskhälsan 2005 och 2006

Figur 2. M74-dödligheten (%) för lax i odling i Mörrumsån, och medelvärdet för odlingar i Ume/Vindelälven, Indalsälven och Dalälven (UID) under perioden 1985-1997

Källa: ICES WGBAST 2006

 

Orsaken till M74-utbrottet 1974 får sökas i laxens uppväxtmiljö i Indalsälven 3-6 år dessförinnan. Det är intressant för 1969 hade man just slutat flotta timmer i Indalsälven. I Indalsälven, Ljungan och Ljusnan avvecklades flottningen först. Sedan följde de andra älvarna efter och den 150-åriga flottningsepoken var slut. I Ume/Vindelälven observerades M74 första gången 1985 (Lundqvist, Fiske För Alla, 2005), fem år efter att flottningen avslutats i Umeälven. Tyvärr kan inte samma jämförelse göras för övriga älvar eftersom M74-mätningarna startar för sent. (Tabell 2). Däremot kan skillnaden i M74 mellan lax i Mörrumsån och i de tre älvarna under perioden 1985-1991 i figur 2 möjligen vara en resteffekt av flottningen. Timmerflottningen hade en omfattning som vi idag har svårt att föreställa oss. Alla typer av vattendrag, från små bäckar till stora älvar berördes. Tyngdpunkten fanns i Norrland.

Källor flottning: Brokvist 2004

Källor M74: ICES WGBAST 2006, Fiskhälsan 2005 och 2006

*Reservation för att uppgifterna om startår för mätning av M74 är svårtolkade för några älvar.

 

Vad som kopplar samman flottning och M74 kan vi bara spekulera kring, men vi förutsätter att det har med ved och vedkemi att göra. Går vi tillbaka till början av 1800-talet, före flottningsepoken, så fanns det gott om vindfällen, ris och annat vedmaterial i alla vattendrag. Vattnet rann heller inte i strikta flöden som idag utan bäckar och åar var ofta förgrenade, och översvämningar förekom regelbundet. Så hade det sett ut i tusentals år. Under 1900-talet förändrades bilden totalt. Allt som hindrade timrets väg i bäckar, år och älvar, rensades, grävdes, sprängdes eller schaktades bort, och kraftverks- och regleringsdammar såg till att översvämningar blev sällsynta. Flottningen innebar en miljöförstöring av stora mått och den har satt outplånliga spår i landskapet. Men själva timret hade sannolikt en positiv roll för vattenmiljön. Den ersatta den ved som försvann vid flottledsrensningarna. Det är när den vedkällan försvinner som fiskproblemen kommer. Timrets positiva effekt begränsades inte bara till flottlederna utan påverkade sannolikt miljön i hela Östersjön. Ved innehåller en mängd olika ämnen som cellulosa, hemicellulosa, fenoler, terpener och lipider, som långsamt kan läcka ut i vattnet. En del ämnen kommer ut i vattnet som de är medan andra först bryts ner och läcker ut som olika nedbrytningsprodukter. Det anses troligt att fiskar utvecklats i kustnära miljöer rika på ved och annat växtmaterial. Varför skulle inte fiskar ha lärt sig utnyttja den uppsjö av organiska substanser som växterna producerar?

Av vedsubstanserna tycker vi att fenolerna är särskilt intressanta. De är relativt resistenta mot nedbrytning och många är antioxidanter och har enzymhämmande egenskaper. Det gäller framför allt gruppen polyfenoler. Eftersom M74 tros orsakas av bytesfiskarnas tiaminas kan man tänka sig att laxungarna under uppväxten i älven bygger upp ett förråd av enzymhämmande fenoler som skydd mot tiaminas. Man vet att det finns fenoler i lax. Lillemor Asplund, Göran Marsh och medarbetare påvisade ett stort antal fenoler (>100) i relativt höga koncentrationer i lax. Ett trettiotal klorerade- och bromerade fettlösliga fenoler identifierades, av vilka många sannolikt hade producerats av organismer i havet. Syftet var att ta reda på om syntetiska eller naturliga fenoliska substanser kunde ge upphov till M74. Något sådant samband fann man inte, men studierna omfattade inte vattenlösliga fenoler som kan tänkas komma från ved. De senaste decenniernas omfattande skogsavverkningar och totalutnyttjande av ved kan ytterligare ha minska mängden vedsubstanser i vattendragen. Att lax från Daugava och andra lettiska laxvatten inte berörts av M74 kan bero på att skogarna i avrinningsområdena i Lettland och Vitryssland är de minst exploaterade i hela Östersjöregionen. Med samma resonemang skulle orsaken till att lax från Mörrumsån på 1980-talet drabbades hårt av M74 kunna bero på att skogarna där varit hårt exploaterade. Sammanfattningsvis tror vi alltså att halterna av vedsubstanser i laxälvarna minskade kraftigt när flottningen upphörde och att laxungarna därför har ett sämre skydd mot bytesfiskens tiaminas nu än tidigare. Att M74 varierar från år till år och att laxvatten drabbas olika hårt gissar vi framför allt beror på faktorer som påverkar laxungarnas uppväxtmiljö i älven, som temperatur och vattenflöden, och på att de lokala betingelserna växlar.

Kan M74 och de senaste årens ökade dödlighet hos odlad lax vara två sidor av samma mynt? Man vet att tiaminbrist inte bara kan orsaka reproduktionsstörningar utan även kan ge nedsatt motorisk förmåga och aptit- och viktminskning. Att odlad lax har sämre överlevnad än vild är inget nytt. Det nya är att överlevnaden blivit så låg att den odlade laxens existens är hotad. Problemen beror knappast på fiskfodret i odlingen eftersom vi hittar liknande problem också bland vildlaxbestånd. I Mörrumsån har t.ex. fångsterna av vild lax minskat markant de sista åren trots att det vandrar ut nog med laxungar till havet. Även i Torneälven har fångsterna minskat sedan toppåret 1997 trots ökande smoltutvandringar. Utvecklingen tyder på att miljön i Östersjön nått en nivå där laxens skydd börjar svikta. Anledningen till att den vilda laxen klarar sig bättre än den odlade tror vi beror på att den har längre uppväxttid i älven. Den vandrar i allmänhet ut i havet efter tre år, ett år senare än den odlade och hinner därför bygga upp ett bättre skydd mot prövningarna i havet. Laxungarna i Mörrumsån vandrar ut efter två år och har därför ett sämre skydd. Situationen för den odlade laxen är minst sagt oroande. Att klassiska laxfisken som det i Mörrumsån och Älvkarleby hotas är, om inte en nationell så en lokal katastrof. Vår grundidé är att återställa gamla nivåer av vedsubstanser i vattendrag, sjöar och hav. I fiskodlingar kan det göras enkelt genom att vattnet får passera genom risvasar innan det kommer in i odlingen. Vi kan bara vädja om att forskning och praktik testar vår idé innan den sista laxen försvunnit.

Det skrala laxfisket på Västkusten och i Vänern styrker oss i uppfattningen att det dåliga fisket i Östersjön inte är något specifikt Östersjöproblem. Snarare tyder mycket på det är samma bakomliggande orsak överallt och vi ser ingen anledning till att ändra vår "vedteori". Att laxfisket hotas är dessutom lika mycket ett globalt som ett svenskt eller nordiskt problem. Tidsperspektivet är överallt detsamma, dvs. problemen har kommit under senaste 50 åren. I boken Deforesting the earth berättar geografiprofessorn Michael Williams att vi globalt avverkat lika mycket skog de senaste 50 åren som under de 6950 föregående åren. Kan man förutsätta att det inte fått storskaliga följder? Man kan notera att den enda sjö bland Great Lakes i Nordamerika där laxfisket fungerar och där alosasillen inte lyckats etablera sig är Lake Superior. Är det en tillfällighet att Lake Superior också är den särklassiskt mest skogsomgärdade av sjöarna?

Källor:

Fiskebestånd i hav och sötvatten. Resurs- och milööversikt. Fiskeriverket 2006

Produktion av lax och havsöring baserad på vildfisk från Östersjön och Västerhavet - Kontrollprogram för vissa smittsamma sjukdomar samt utfallet av M74. Fiskhälsan 2004.

Produktion av lax och havsöring baserad på vildfisk från Östersjön och Västerhavet. Fiskhälsan 2006.

Produktion av lax och havsöring baserad på vildfisk från Östersjön och Västerhavet. Fiskhälsan 2005.

ICES WGBAST 2006

The role of the feeding migration and diet of Atlantic salmon (Salmo salar L.) in yolk-sack-fry mortality (M74) in the Baltic Sea. E Ikonen, Academic dissertation, University of Helsinki, 2006.

Development of wild Atlantic salmon stocks in the rivers of of the northern Baltic Sea in response to management measures. A Romakkaniiemi m.fl. ICES Journal of Marine Science, 60, 329-342, 2003.

The status of the Tornionjoki salmon stock. Finnish Game and Fisheries Research Institute, 2007.

Interaction and potential causes to the M74 syndrome affecting sea-run Baltic salmon (Salmo salar) populations. P Amcoff, H Börjesson, L Norrgren, NPAFC Technical Report, 4, 42-43, 2002.

Thiaminase activity of gastrointestinal contents of salmon and herring from Baltic Sea. S Wistbacka, A Heinonen, G Bylund., J. Fish Biol. 60, 1031-1042, 2002.

The threat to the Baltic samon - a combination of persistent ts, parasite and oxidative stress. M Persson, akademisk avhandling, Lunds universitet, 2006.

Parental background predisposes Baltic salmon fry to M74 syndrome. P Koski, Acta Vet. Scand. 43, 127-130, 2002.

Organohalogen substances in muscle, egg and blood from health Baltic salmon (Salmo salar) and Baltic salmon that produced offspring with the M74 syndrome. L Asplund m.fl., Ambio 28 (1), 67-76, 1999.

Identification of hydroxylated and methoxylated polybrominated diphenyl ethers in Baltic Sea salmon (Salmo salar) blood. G Marsh, m.fl., Environ. Sci. Technol. 38, (1), 10-18, 2004.

Politiker oroas för Mörrumsfiskets framtid. SYDÖSTRAN 2007-02-08.

Atlantlaxen hotas av global uppvärmning. Fiske För Alla. Nr 8, 2006.

Atlantlaxen försvunnen. Fiske För Alla. Nr 3, 2007.

Fiskodlingar hotar den vilda laxen. Fiske För Alla. Nr 9, 2006.

Laxfångsterna minskar i Vänern. Fiske För Alla. Nr 5, 2005.

Låt vildlaxen komma hem. H Lundqvist, Fiske För Alla Nr 3, 2005.

Kraftigt försvagat laxfiske i Sverige på flera håll. ”http://laxfiske.nu/fiske/news?cmd=view&newsid=191”, 29/5 2007.

Lake trout biology and restoration research. USGS Great Lakes Science Center Fact Sheet 98-1.

Flottning ur ett miljöhistoriskt perspektiv. S Brokvist, C-uppsats i miljövetenskap vid institutionen för miljö och natur, Karlstads universitet, 2004.



Tillbaka till Fakta

 

 


Previous page: Strömming
Next page: Flodnejonöga