Strömming

Problembeskrivning:

Under de senaste 30 åren har mycket hänt med strömmingen i Egentliga Östersjön. Lekbiomassan har minskat kraftigt, medelvikten har halverats och Bignert och Olsson (1) ger den här bilden av hur fetthalten förändrats:

År 1996 var fetthalterna i höstinsamlad strömming (ej lekande bestånd) endast ca 1–1,5% i muskulaturen, jämfört med ca 5–6% i början av 1980-talet, dvs. ca 11% minskning per år. En så låg fettkoncentration borde leda till en biologisk effekt och bl.a. försämra förutsättningarna för leken under följande vår.

Och visst kan man se biologiska effekter, som att fisken blir tidigare könsmogen, lektider och lekområden har förändrats, antalet ägg som lossnar från underlaget har ökat, äggöverlevnaden och embryoutvecklingen har försämrats, larvförekomsten har minskat, och att den stora strömmingen nästan har försvunnit (2). Vad beror det på? Några säkra svar ges inte. I allmänna termer talas det om biologiska förändringar relaterade till fiske och miljöpåverkan i havs- och kustekosystemen (2). Mer konkret finns förslag om att strömmingen blivit liten och mager för att skarpsillsbeståndet växte sig starkt (Figur 1) och konkurrensen om födan har ökat (3), överfiske och att Östersjöns planktonsamhälle har förändrats som en följd av övergödning och för få saltvattensinflöden (4), för att somrarna blivit varma (5). Anledningen till att den stora strömmingen blivit sällsynt kan det ha att göra med att sälstammen ökat, för hårt fisketryck, och brist på djurplankton (6).

Figur 1. Biomassan av strömming och skarpsill i Egentliga Östersjön. (Ålder 1+)
Källa: Multi-level trophic cascades in a heavily exploited open marine ecosystem.Casini m. fl. 2008 (4)

Skogochfisk:

Strömmingsantalet har varit tämligen konstant i Egentliga Östersjön sedan mitten av 70-talet (7). Biomasseminskningen kan därför inte skyllas på överfiske utan beror framför allt på att strömmingen blivit liten och mager. Att det inte har att göra med skarpsillen verkar dock helt klart. Cassini m.fl. (8) har visat att strömming och skarpsill inte konkurrerar om samma föda. Det framgår också om man jämför strömmingens medelvikt med biomassan för skarpsill (Figur 2). Medelvikten minskar både när det finns lite och när det finns mycket skarpsill. Det ska sägas att medelvikten i Figur 2 påverkas av strömmingsbeståndets ålderssammansättning, men för utvecklingstrenden har det knappast någon betydelse. I boken Tyst Hav säger Isabella Lövin (9) att konkurrensen om födan mellan strömming och skarpsill är knivskarp, och att det skulle vara orsaken till att strömmingen är så mager. Det stämmer alltså inte.

Figur 2. Medelvikt av strömming och biomassan av skarpsill i Egentliga Östersjön
Källa: Multi-level trophic cascades in a heavily exploited open marine ecosystem.Casini m. fl. 2008
(Medelvikten har beräknats som kvoten biomassa strömming/antal strömmingar)

Varma somrar har heller inget med saken att göra. Att somrarna med några få undantag var kalla på 80-talet och varma på 90-talet har inte satt några avtryck i medelviktskurvan. Salthalten kan också uteslutas. Som Figur 3 visar så följs visserligen medelviktskurvan och salthaltskurvan åt fram till början av 90-talet, men de har sedan gått skilda vägar. Salthalten är därför knappast den faktor som styrt utvecklingen. Eutrofiering och miljögifter är andra tänkbara faktorer, men kväve- och fosfornivåerna har knappast ökat de senaste 20 åren, och utsläppen av organiska miljögifter och tungmetaller har snarast minskat.

Figur 3. Medelvikt av strömming och salthalten i Egentliga Östersjön
Källa: Multi-level trophic cascades in a heavily exploited open marine ecosystem.Casini m. fl. 2008 ()
(Medelvikten har beräknats som biomassa strömming/antal strömmingar)

Det är heller inte sälens fel att den stora strömmingen har försvunnit. I Bottniska viken, där endast tre procent av strömmingen är större än 20 cm (7), svarar det finska trålfisket för mer än 80% av dödligheten. Säl och det svenska trålfisket står till lika delar för resten. Visserligen tar dessa båda större andel stora individer men det är det finska trålfisket, som inte skiljer ut stor strömming i fångsten (3), som dominerar.

Strömmingen har som sagt även drabbats av störd embryonalutveckling, minskad larvförekomst, försämrad äggöverlevnad, tidig könsmognad, etc., men trots att havsmiljön har skärskådats under lång tid har forskarna inte kommit längre än till vaga gissningar om vad det beror på. Själva har vi tagit fasta på att Östersjöns avrinningsområde är fyra gånger större än havsytan, och de miljöförändringar som skett i havet de sista 50 åren är småpotatis i jämförelse med vad som skett på land. Enligt vår hypotes har det ”nya skogsbruket” gjort att utflödet av vedsubstanser från land har minskat med stora negativa konsekvenser för fiskbestånden som följd.

Hur stämmer det i det här fallet? Strömmingens medelvikt är intressant. Efter att ha minskat under lång tid når den så småningom en stabil nivå. Hälften av vikten har försvunnit och botten är nådd. Strömmingen har anpassat sig till en ny miljö och övergått till ett stabilt bestånd av tusenbröder. Den här minskningen följer samma mönster som vi sett för ålfångsterna i Östersjön, och fångsterna av abborre och gädda vid Gotland (Se Fakta ål och Fakta abborre och gädda). I de fallen fanns det tydliga kopplingar till avvecklingen av flottningen i Sverige och Finland, vilket vi har tolkat som att fisken reagerade på att vedsubstanshalterna i vattnet minskade. Ålen reagerade först, sedan gäddan och abborren, och nu kan vi se samma utveckling för strömmingen. Vedsubstanserna är livsviktiga för dem alla, men fisken i havet reagerar senare än de mer kustlevande arterna. Skarpsillen är ett gott exempel på det. Den lever i större utsträckning än strömmingen ute i öppna havet och dess viktminskning startade först i början av 90-talet (Figur 4).

Figur 4. Medelvikt av 4 årig skarpsill i Egentliga Östersjön
Källa: Fish,seabirds and trophic cascades in the Baltic Sea. Österblom m.fl. 2006. (10)

Ska man spekulera kring varför vedsubstanserna är viktiga, är det svårt att bortse från möjligheten av att de har någon form av skydds- och hormonreglerande funktioner för fisken. Av problemkomplexet att döma kan man lätt tro att strömmingen är utsatt för oxidativ stress. Antingen kommer det av att miljön har förändrats så att det bildas allt fler skadliga syreradikaler i cellerna hos fisken, eller så har fiskens skydd mot syreradikaler försämrats. Det första alternativet brukar man vanligtvis förknippa med miljögifter av olika slag men det tror vi inte på. På det området har miljöarbetet varit framgångsrikt. Det kan man bl.a. se av att sälstammen har ökat kraftigt och att vi fått många fler havsörnar. Skulle skyddet mot syreradikaler ha försämrats är vedsubstanserna i högsta grad intressanta. En tredjedel av veden är lignin, en fenolisk substans som man vet finns i vattnet, är svårnedbrytbar och en kraftfull antioxidant (11). Det finns fler fenoliska antioxidanter i ved men lignin är sannolikt viktigast. Många av de fenoliska antioxidanterna i ved, inklusive lignin (12), fungerar även som fytoöstrogener och därför kan processer som lek och yngelutveckling, där östrogener är inblandade, ha kommit i olag när vedsubstanshalterna minskade.

Källor:

(1) Oroande om strömmingen. A Bignert och M Olsson. Östersjö 97

(2) Biologiska förändringar hos strömming vid Forsmark och i Bottenhavet. L Bergström, P Karås, J Modin, Fiskeriverket, 2006.

(3) Energiresurser och reproduktion hos sill/strömming i Östersjön. A Nissling, Högskolan på Gotland, Forskningsstationen i Ar