"Under de senaste decennierna har dock sill/strömmingen uppvisat allt sämre kondition och tillväxt och därmed lägre kvalitet. Fenomenet med en minskning av vikt per åldersgrupp uppträder i alla delar av Östersjön vilket gör att beståndet för närvarande består av många men små individer."
- Energiresurser och reproduktion hos sill/strömming i Östersjön

Strömming

Problembeskrivning:

Senaste gången det fanns gott om strömming av god kvalitet i egentliga Östersjön var i början av 1980-talet. Då var beståndet i topp. Sedan dess har det mesta blivit mycket sämre. Tydligast märks det på att strömmingen blivit sorgligt liten och mager. 1981 vägde en 4-årig strömming i egentliga Östersjön i genomsnitt 70 g. Idag väger den inte ens hälften så mycket (ICES 2009). Hela viktminskningen kom mellan 1982 och 1995. (Figur 1). Därefter har det varit relativt små förändringar. En effekt av viktminskningen är att skillnaden mellan årsklasserna har minskat.  1982 skilde det ca 30 g i vikt mellan en 2-årig och en 5-årig strömming. 2008 var skillnaden ca 8 g. Strömmingen har blivit som tusenbröder.

Figur 1. Medelvikt för strömming i delområdet 28, mellan Gotland och Lettland. (Från: Casini et al 2010).

Lekbiomassan för strömming i egentliga Östersjön är idag ungefär en tredjedel mot vad den var 1980. Det beror framför allt på viktminskningen. Antalet strömmingar är ungefär som tidigare. Vad gäller att strömmingen blivit mager, så minskade fetthalten i muskulaturen hos höstfångad strömming från drygt 5 % i början av 1980-talet till drygt 1 % 1996 (Bignert & Olsson 1997). Författarna menar att en så låg fettkoncentration borde påverka leken under följande vår. Många förändringar kopplade till strömmingsleken har också observerats, som tidigare könsmognad, ändrade lektider och lekområden, mer ägg som lossnar från underlaget, försämrad äggöverlevnad och embryonalutveckling, och minskad larvförekomst (Bergström et al 2006). Även strömmingen i Bottenhavet och Bottenviken har minskat i vikt, fast inte lika mycket som i egentliga Östersjön, och viktminskningen startar 5-10 år senare. (Figur 2). Man kan notera att den betydande viktskillnad som tidigare har funnits mellan strömming från olika delar av Östersjön har suddats ut.

Figur 2. Medelvikt (g) av 4-årig strömming i eg. Östersjön, Bottenhavet och Bottenviken (ICES 2009)

Främsta orsaken till viktminskningen på 1980-talet tror man är att det varit så få större saltvatteninbrott från Nordsjön efter 1980. (Två stycken, 1993 och 2003). Det gjorde att salthalten och syrekoncentrationen i djupvattnet minskade, med följden att djurplanktonsamhället förändrades. Framför allt var det hoppkräftor av den salthaltkänsliga arten Pseudocalanus acuspes, strömmingens huvudföda, som minskade (Flinkman et al 1998; Möllmann et al 2000). [Tidigare har det varit osäker vilka arter av Pseudocalanus som funnits i Östersjön, men Holmborn et al (2011)har nyligen visat att P. acuspes är den enda]. Andra hoppkräftarter, som Temora longicornis och Acartia spp., ökade visserligen i slutet av 1980-talet när vattnet blev varmare (HELCOM 2009), men det har inte kompenserat för bortfallet av P. acuspes. I mitten av 1990-talet, efter saltvatteninbrottet 1993, vände salthalten upp igen och ett hopp väcktes att det skulle leda till mer P. acuspes och större strömming. Men så blev det inte. Varken då eller senare. (Figur 3 och 4).

Figur 3. Medelvikt (g) av 4-årig strömming i egentliga Östersjön (ICES 2009), och salthalten i skiktet 0 och 100 m i delområde 28 mellan Gotland och Lettland. (Casini et al 2010).

 

Figur 4. Årsmedeltäthet (individer/m3) av Pseudocalanus acuspes (C1 - C5) i centrala Gotlandsbassängen (Postel 2005), och salthalten mellan Gotland och Lettland.

 

Det finns en hypotes som säger att det är skarpsillens fel att inte strömmingen växer. I slutet på 1980-talet när torskbeståndet minskade och det var goda rekryteringsbetingelser, så växte skarpsillsbeståndet kraftigt. Enligt hypotesen har ökad födokonkurrens mellan strömming och skarpsill gjort det svårare för strömmingen att växa (Cardinale & Arrhenius 2000; Casini et al 2010; Rönkkönen et al 2004). Casini et al (2010), som drivit tesen längst, menar att strömmingen blir kvar som tusenbröder så länge som det finns fler än 180 miljarder skarpsillar i Östersjön. Detta oberoende av salthalt/syrekoncentration i vattnet.

Vad beträffar tidigare könsmognad, färre lekområden, sämre ägg överlevnad och dålig larvförekomst, så sägs det bara att de beror på biologiska förändringar i havs- och kustekosystemen. Man vet heller inte om det rör sig om lokal eller storskalig påverkan (Bergström et al 2006).

 

Skogochfisk:

Hypotesen att det är födokonkurrens från skarpsill som hindrat tillväxten hos strömming har vi svårt att acceptera. Det är mycket som stör, som:

  • att nästan hela viktminskningen kom innan skarpsillsbeståndet hade vuxit sig stort. (Figur 5).
  • att individantalet i skarpsillsbeståndet varierar så mycket, mellan 200 och 400 miljarder, medan svängningarna i medelvikten för strömming snarast liknar naturlig variation.
  • att födan räcker för att fördubbla antalet skarpsill, men inte till att öka vikten på strömming.
  • att en strömming i genomsnitt vägde dubbelt så mycket 1976 som idag, trots att det fanns fler än 180 miljarder skarpsillar i beståndet.

Skarpsillshypotesen kan heller inte att förklara varför strömmingen i Bottenviken, där skarpsill är mindre vanlig, har förlorat i vikt. Nej, vi tror inte på idén. Mycket talar för att bestånden av strömming och skarpsill utvecklas tämligen oberoende av varandra.

Figur 5. Medelvikt (g) av 4-årig strömming (ICES 2009) och antal skarpsill (miljarder) i egentliga Östersjön (Casini et al 2010).

Då är idén om salthaltens betydelse lättare att förstå. Det finns stora likheter mellan utvecklingen för salthalt och medelvikt för strömming, respektive salthalt och mängden P. acuspes, under 1980-talet (Figur 3 och 4). Förklaringen att salthalten styr över strömmingens basföda och därigenom över tillväxten av strömming är tilltalande. Idén faller dock på att tätheten av P. acuspes eller strömmingens tillväxt inte förändras när salthalten stiger på 1990-talet. Det är möjligt att salthalten var viktig i början av 1980-talet, men senare var den uppenbarligen det inte. Då var något annat viktigare.  Vi som har fokus på effekter av att flottningen avslutades undrar givetvis om detta "något annat" kan vara vedämnen, om tillväxtminskningen hos strömming och/eller utvecklingen av P. acuspes speglar vedämnenas utfasning ur ekosystemet? Det finns stora likheter mellan utvecklingen för flottning och för strömmingens medelvikt (Figur 6). Problemet är tidsskillnaden mellan kurvorna. Det väcker frågor om vedämnenas "livslängd", om tröskelvärden och kritiska halter, och om annat som vi inte vet något om. Vi får nöja oss med att teorin är möjlig.


Figur 6. Medelvikt (g) av 4-årig strömming (ICES 2009) och flottning (miljoner kubikmeter) (Nilsson et al 2005).

 

Rekryteringsproblem i samband med leken i kustområdena, påminner om de rekryteringsstörningar man ser hos abborre, gädda och andra sötvattensfiskar i samma områden. Där kan brist på vedämnen ha stor betydelse.

 

 

Referenser:

Bergström L, Karås P, Modin J. Biologiska förändringar hos strömming vid Forsmark och i Bottenhavet. Fiskeriverket 2006.

Bignert A, Olsson M. Oroande om strömming. Östersjö 97.

Cardinale M, Arrhenius F. Decreasing weight-at-age of Atlantic herring (Clupea harengus) from the Baltic Sea between 1986 and 1996: a statistical analysis. ICES J. Mar. Sci. 57: 882-893, 2000.

Casini M, Bartolino V, Molinero JC, Kornilovs, G. Linking fisheries, trophic interactions and climate: threshold dynamics drive herring Clupea harengus growth in the Central Baltic Sea. Mar. Ecol. Prog. Ser. 413: 241-252, 2010.

HELCOM 2009. Biodiversity in the Baltic Sea - An integrated thematic assessment on biodiversity and nature conservation in the Baltic Sea. Balt. Sea Environ. Proc. No. 116B.

Holmborn T, Goetze E, Pollupuu M, Pollumae A. Genetic species identification and low genetic diversity in Pseudocalanus acuspes of the Baltic Sea. J Plankton Res. 33: 507-515, 2011.

ICES 2009. Report of the Baltic Assessment Working Group.

Möllmann C, Kornilovs G, Sidrevics L. Long-term dynamics of main mesozooplankton species in the central Baltic Sea. J Plankton Res. 22: 2015-2038, 2000.

Nilsson C et al. Forcasting environmental responses to restoration of rivers used as log floatways: An interdisciplinary challange. Ecosystems 8: 779-800, 2005.

Postel L. 2005. Habitat layer extension and the occurrence of dominant calanoid copepods in the Baltic Sea. HELCOM Indicator Fact Sheets 2005. http://www.helcom.fi/environment2/ifs/en_GB/cover/.

Rönkönen S, Ojaveer E, Raid T, Viitasalo M. Long-term changes in Baltic herring (Clupea harengus membras) growth in the Gulf of Finland. Can. J. Fish Aquat. Sci. 61: 219-229, 2004.

Bild: Wikipedia

 

 

Tillbaka till Fakta

 


Previous page: Europeisk ål
Next page: Lax