Varför vedsubstanser?

Vedsubstanser, eller rättare sagt brist på vedsubstanser, gissar vi är nyckeln till de vedermödor som drabbat fiskbestånden. Naturligtvis vet vi inte i det här skedet vilka som är de aktiva ämnena och vilka mekanismer som är inblandade, men lite funderingar kring det hela har vi ändå.

Med tanke på fiskens problem - reproduktion/rekrytering, övergångar mellan utvecklingsstadier, tillväxt, hälsa/missbildningar - är det lätt att associera till hormonstörningar och oxidativ stress. Den typen av störningar påträffas normalt bara i starkt förorenade miljöer som utanför industrier, större samhällen och reningsverk, inte i Östersjön eller i Vättern. Det paradoxala är att på 50- och 60-talet, då halterna av miljögifter som DDT, PCB och dioxiner i Östersjön var mycket högre än vad de är idag, så hade fisken inga skador och reproduktion och tillväxt fungerade normalt. Problemen dyker upp när miljögifterna börjar försvinna. Gun Åkerman m.fl. vid Stockholms universitet gav redan i ÖSTERSJÖ 94 den här bilden av utvecklingen:

För flera fiskarter i Östersjön är produktionen av de unga fiskstadierna (embryon och gulesäckslarver) vida lägre än vad som anses normalt i en opåverkad miljö. De skador som observeras är att romsäckarna är mindre och ibland outvecklade. Dessutom kan vi se en förhöjd dödlighet och högt antal missbildningar hos embryon och gulesäckslarver. Den här typen av reproduktionsstörningar verkar öka - flera fiskarter är nu drabbade i allt större områden.

Skadorna finns, men inte miljögifterna. Eller tänker vi fel? Det är lätt att glömma de toxiska substanser som naturen själv producerar. I Östersjön vet man att det finns alger och cyanobakterier som tillverkar ämnen som påminner om syntetiska miljögifter. Forskare vid Stockholms universitet har visat att östersjölaxen har höga halter av den typen av ämnen i blodet. Om fisken tar någon skada vet man inte. Förmodligen finns det många fler toxiska naturprodukter i vattnet, både i havet och i inlandsvatten än vi känner till, och de har alltid funnits. För att kunna leva och fortplanta sig i den miljön är därför fisken utrustad med ett helt batteri av skyddssubstanser, som enzymer, vitaminer och antioxidanter. Några kan fisken själv tillverka, medan andra ingår i födan eller tas upp från vattnet via gälarna.

Intresset för de skyddssubstanser som kommer från födan har ökat. Exempelvis tar Pauli Snoeijs i en artikel i Östersjö 2005 med titeln Näringsriktig föda nödvändig även i havet, upp hur viktiga växtplankton är som producenter av bl.a. vitaminer och antioxidanter för fisk och andra djur högre upp i näringsväven. Men ingen tycks räkna med att fisken även använder de organiska substanser som kommer från växter på land som skyddssubstanser. Vi tror det är ett misstag. De kan ha stor betydelse och de har minskat kraftigt. Många av fiskproblemen kan bero på att skyddet mot de toxiska ämnen som finns i vattnet har försvagats.